yddingeloppet

I söndags så var det äntligen dags för Yddingeloppet!

Jag har ju tränat flitigt hela sommaren men tyvärr mindre under hösten fast jag har pannlampa och allting. Att jag dessutom var på möhippa på lördagen (dock nykter eftersom jag körde) kom hem kl 02.22 och sen att Molly vaknade kl 5 (vintertid) gjorde ju inte saken till den mest optimala uppladdningen. Därför låg jag i sängen och kände efter..hade jag kanske ont i halsen? var det förkylning på gång? skulle jag bara skita i allt? 

Naj! upp och hoppa! äta frukost och på med kläder. Var ju en fantastisk dag men kallt! Minusgrader fast med strålande sol. Vi packade in hela familjen och styrde mot Lund eftersom vi skulle hämta upp min springkompis Catharina. Väl framme så var det fullt med folk men det gick smidigt att hämta ut lapparna och vi gick och strosade vid starten i ca en halvtimme. Vi vägrade att värma upp eftersom vi skulle spara all energi till loppet. Första 200 m får bli uppvärmningen liksom.. 

5 minuter innan start så tog vi av alla överdragskläder och så gick vi fram i position. Kallt! efter 5 minuter så kom aldrig startskottet. Nähä.. 5 minuter till. Inget startskott.. tänkte att nu måste de ju snart börja så jag satte igång min runkeeper. 5 minuter till och nu var vi verkligen isbitar och nu tyckte jag att det var för mycket dötid på min runkeeper så jag kom på den briljanta iden att jag skulle starta om den. Stängde av och skulle fixa med att spara och öppna en ny blablabla.. PANG!! satan! Nu skulle jag ju springa iväg och var långt ifrån färdig med min runkeeper. Försökte springa, pilla på iphonen på armen i ett skydd där jag såg nästan ingenting + hålla lite koll på var henrik o Molly var så JAG kunde vinka... Lite jobbig start på detta lopp :) men jag såg min familj, vinkade, fick krånglat av iphonen, startat om runkeeper, tryckt ner den igen och efter ca 500 meter så var jag redo att endast koncentrera mig på löpningen! 6 km skulle jag springa i ganska tuff terräng (för att vara skåne) 

Det gick bra, hittade min takt och efter ca 3 km så började jag även känna mina tår och fingrar igen. Skogen var fantastisk att springa i. Ljuvliga höstfärger! Jag stannade inte en enda gång och kom i mål på 37 minuter. Nöjd! 

Catharina kom fram efter 54 minuter, Bra kämpat! och en stor eloge till Mange som sprang 12 km på 52 minuter

Glada och nöjda på väg hem igen!

På kvällen så blev det kalas för fina mamma som fyllde år.

Tack tack för allt då jag var mer eller mindre halvdöd :) 

// Sandra