amningstips

När jag ammar så brukar man få sitta ett tag och göra just det och då är det ju ganska tråkigt att sitta och titta in i väggen. Så lite tips på olika serier som jag har helt fastnat i.

Nr Uno! Breaking Bad. Har ni inte sett den.. se den! väldigt rolig, spännande, hemsk och fantastisk.
Är inne på säsong 3 nu och klämmer väl en 5-6 avsnitt per dag.. (ibland tittar jag även om jag inte ammar :) )

Nr 2. House of cards. Serie om usas regering och maktkampen inom vita huset.

Nr 3. Dora utforskaren. När Molly är hemma så har hon all makt över ipaden.. så nu kan jag sjunga "karta, karta.. och ryggsäck, ryggsäck" i sömnen...

Over and out.
Hör Bianca skrika så då blir det breaking bad :)

// Sandra

Förlossningsberättelse tvilling

Under tiden jag var sjukskriven och bara väntade på att bli igångsatt ( i typ 6 veckor) så hade jag några timmar över och då satt jag som klistrad framför datorn och läste om tvillingförlossningsberättelser.  Fanns inte så många och de flesta var ganska traumatiska så jag tänkte bidra med min berättelse. Kanske kan lugna en och annan nervös tvillingmamma som fortfarande har förlossningen framför sig.

Dock finns det inget förmildrande över min graviditet. Graviditeten från helvetet.. men nu är den över och jag kommer aldrig, aldrig mer behöva ha en inneboende i min kropp igen. 3 friska och fina barn är mer än tillräckligt i denna familjen.

så till min förlossning.
Efter mycket om och men och en hel del tårar så blev jag äntligen igångsatt måndagen den 17 februari. Resan in till förlossningen med bilen var mycket märklig. Jag ville ju inget annat än att bli igångsatt men jag visste att jag åkte mot oerhörd smärta och vånda... så jag ville men samtidigt så ville jag inte.. :)

Henrik släppte av mig och och parkerade bilen medan jag gick in på förlossningen. Hej hej! jag ska bli igångsatt! sa jag med ett leende på läpparna. Första leendet på  månader ;) Välkommen in så ska jag visa dig till ett rum.. thank you! kom in på rum 10 som jag såg som ett bra tecken. Nr 10 var mitt nummer på tröjan i handbollen i säkert 10 år. Jag fick halvligga på sängen och fick på mig grejer för att mäta tvillingarnas hjärtljud. Det var lite bekymmer att få in båda så jag fick ligga ganska länge och efter 30 min så höll jag på att dels kvävas av att bebisarna tryckte mot mina lungor och dels höll ryggen på att gå av på mitten.När jag till slut inte stod ut längre tryckte jag på den röda knappen och berättade att jag höll på att dö om jag skulle fortsätta med detta... fick då fälla ner ryggstödet och lägga mig på sidan. Sjukt nice.. efter lite kontroller och ytterligare besök av barnmorskor och läkare så fick jag det första sätta-igång-pillret kl 11.00. Nästa piller skulle bli efter 4 timmar. Den skulle placeras under tungan och smälta.. sen skulle allt dra igång...
Jag väntade och väntade, och inget hände.. fick berättat att det kunde ta upp mot 6 piller och 2,5 dygn om det ville sig riktigt illa. Jag och Henrik spelade yatzy, tittade på os, försökte sova, käkade lunch och inget hände.. kände lite molande värk i ryggen, kanske lite menssmärta men annars inget. Barnmorskan kom in igen och förklarade att hon skulle hem och lämnade över till nästa skift för att ta beslut vad som skulle hända med mig. Förklarade att jag kände absolut nada så det skulle nog ta en stund att få ut dessa barn. Började skicka lite mess till de närmsta att detta skulle nog ta tid, kände ju inget. Kl 15.00 kom nästa skift. En barnmorska, en undersköterska och en barnmorska (ny på jobbet). Dags för undersökning. De frågade om jag kände något? några sammandragningar? Nop, nada, inga sammandragning alls....
Barnmorska 1 (ny p j) gjorde undersökning men ville inget säga innan den mer erfarna barnmorskan gjorde en koll. Hon tittade lite konstigt på mig och lämnade över till nästa bm. Fick till slut veta resultatet.  Öppen 5 cm!! OMG 5 cm och jag kände verkligen ingenting. Med Molly höll jag på att dö av smärta och efter timmar med värkar på 4 minuters mellanrum så var jag öppen 1 cm. Tjohoo! jag var sjukt nöjd över resultatet! BM 1 tittade konstigt på mig igen och frågade om jag verkligen inte kände något? Nej, nop.. - men du hade ju precis en sammandragning! jag såg det på din mage och du var helt oberörd... Förklarade då att jag haft ont i hela min kropp i flera månader och detta var ingenting mot smärtan som jag hade i normala fall. Okej! beslut skulle tas, vad skulle nu göras. Jo, det beslutades att hinnan på bebis 1 skulle tas. Han var fixerad och låg långt ner och tryckte mot hinnan. Diskussionen om rummet var tillräckligt stort började och det beslutades att vi skulle byta till rum 3. Samma rum som jag hade när Molly föddes. Ännu ett bra tecken tyckte jag. Det skulle ju in 2 team med barnmorskor, läkare och ultraljudsutrustning så stort rum var att föredra. Men först skulle hinnan tas. Allt förberedes och vattnet gick 15.15. Bra tänkte jag. Skuttade upp från sängen och skulle gå till rum 3. Tog typ 1,3 sekunder till första megavärken kom. aj som fan!!!! kändes som den aldrig tog slut. Hann säga till undersköterskan som var ensam kvar att nu börjar det göra väldigt väldigt ont.. nästa värk slog på med all kraft och jag kastade mig över den stackars undersköterskan och kramade henne tills värken var över.- LUSTGAS!!! ge mig lustgas nu! snabbt drog hon fram massa slangar och satte lustgasen på full styrka, ringde på alarmet och snabbt var där mycket folk på plats. Vi som skulle byta rum.. upp på sängen igen och andas lustgas igenom nästa värk och sen off we go! byte av rum och värkarna slog mig med all kraft och jag kunde se att personal kom inspringandes och det arbetades frenetiskt för att bli färdiga med förberedelsen för ankomsten av bebisarna. Då hör jag mig själv.. varför gör jag detta igen?? varför går jag igenom detta en gång till??? följt av skrik för att klara a värkarna. Då kom BM 1, Stella, och förklarade hur man skulle göra med lustgasen för att få max effekt. Andas in och behåll lustgasen i lungorna 4 sekunder innan jag andades ut igen.. Fantastiskt, himmelriket! jag var i dimmorna and I loved it. Nu började det göra riktigt ont och jag kramade henriks hand så mycket det bara gick och försökte göra som BM sa i min dimma. Till slut hörde jag, skrik inte, ta i, KRYSTA! det var de jag behövde höra och sen tog jag i för kung och fosterland och ut kom tvilling 1 på en krystvärk 15.35. Henrik fick komma fram och klippa navelsträngen och jag hämtade andan lite. Då utbrister BM 2, Grattis till flickan! Jag slutade med lustgasen, tittade upp och sa -va?? är det inte en pojke?? ehh... vänta nu lite hörde jag, jo visst var det en pojke! la mig ner igen lättad och andades lustgas. Kände att läkaren klämde på magen för att få ner tvilling 2 i rätt läge. Ultraljud var oxå inblandad för att se så tvilling 2 hade huvudet ner men den märkte jag inget av. Efter några minuter var det dax igen. Jag skulle ta tag i Henriks arm men tog väl fel sida i min lustgasdimma. Kände att jag fick fatt i något och tryckte ner det mot mig.. helt plötsligt så hör jag. -släpp läkaren, Sandra! SLÄPP!! ta vem som helt men inte läkaren!! Opps...släppte taget och efter en stund hör jag nästa mening. Nu får du inte mer lustgas för nu ska du koncentrera dig på att krysta. What!! ingen lustgas!! då har jag ingen smärtlindring alls!! Nä, det går jag inte med på. Hörde -Krysta på nästa värk och det gjorde jag! Ut kom tvilling 2 på första krystvärken 15.43 och jag fick tillbaka min lustgas. Med tvilling två var det lite akut. Navelsträngen klipptes av BM och de fick hjälpa henne att komma igång med andningen eftersom hon var lite medtagen eftersom det hade gått så fort. Men på mindre än en halvtimme så var båda kidsen ute och jag fick upp båda på min mage. Då andades jag fortfarande lustgas :)
Kan ju säga att den känslan att så fort de är ute (som med Molly) så kom ett lugn genom kroppen och det onda gick direkt över. No, nope.. inte i detta fallet. Hade jäkligt ont fortfarande och ut skulle två moderkakor. Men det gick bra och jag kände inte av det så värst mycket. Då var det dags att sy ihop mig till människa igen tänkte jag och frågade lite försiktigt hur mycket jag hade spruckit. Och till min förvåning ingenting!! INGENTING! inte ett endaste litet stygn :) Jag var gladare än gladast och så tacksam att kidsen "bara" vägde 2822 g och 3155 .. thank you! Tyvärr kom ju inte alla hinnorna med moderkakorna så jag fick ett piller för att livmodern skulle dra ihop sig snabbt och det gjorde den! Fy fan för eftervärkar.. men det är en helt annan historia.

Och detta är min förlossningsberättelsen när Casper och Bianca föddes!

Lite fler familjebilder